Från genombrott till sammanbrott
Segaste dagen, veckan, månaden, livet någonsin. Jag hatar människoarten, er, mig, kyla, lögner och en speciell känsla. Varför skulle den komma nu? Skit också. Den borde ha försvunnit by now. Lite 2008.
Min morfar tyckte att jag såg friskare och piggare ut än vanligt. Ha! Vilket skämt. Jag har aldrig varit så här trött förut. Aldrig så här trött på att tänka på onödiga saker som hur ska jag göra när jag kommer till skolan? Var ska jag sitta? Vågar jag prata med den här människan? Ser någon igenom mig? Varför tittar ni inte ens på mig? Ni tar ju alla ifrån mig. Alla. Jag är så trött på att bry mig om sånt här. Jag gör inte det egentligen. Det är bara det att jag inte kan göra någonting längre utan att undra, ångra eller skämmas. Jag är så trött. Trött i själen liksom.
Så. Ville bara få det sagt. Trevlig känsla så här på veckoslutet. Uhh töntigt.
