Karin Boye
Av ismurar och istystnad
är freden skyddad i mitt gryningsland,
där luften skälver, blek av hunger
till solliv och solbrand.
Törnsnåren i ångestväntan
stängen hårt i sin kala stam,
alla lågor, som ber och tigger om
att snart få brista i blommor fram.
Du vet ordet, du ensam.
Tala, tala och väck mitt land!
Lös träden ur gryningsvåndan,
tänd luften med din lyfta hand!
Blom ska regna för din fot att trampa,
strålar dansa, när din mun ler.
Tala, tala! Jag begär att blomma
dig till glädje, och inget mer.
Tyst är rymden, blek av hunger.
Stel och kall är min slutna hand.
Av ismurar och istystnad
är freden skyddad i mitt gryningsland.
Och väl vet jag, att trollordet,
det sägs aldrig, jag blir aldrig fri.
Stumma sluts dina smala läppar,
när du stolt skrider som en hjort förbi
