satsumas

När jag går själv på gatan känner jag mig alltid som en multihandikappad unge. Det är nog för att jag varje gång jag går någonstans börjar tänka på något knäppt och börjar skratta. Jag försöker alltid föreställer mig alla människor med konstiga attributer, eller så börjar jag tänka på något roligt som någon sa någon gång. De flesta @ tuben borde tycka att jag är konstig, för när jag känner skrattet bubbla upp försöker jag alltid kväva det i en hostning, men det låter oftast bara väldigt märkligt. 
   Min vackra hostning använde jag mig av idag när jag steg av tunnelbanan och precis hade pratat med Caroline. Det hade suttit en man på tunnelbanan som liknade Trötter från Snövit och jag kunde inte sluta föreställa mig honom med en hacka på väg till gruvan. Så när jag försökte mig på en hostning lät det mer som en arg and. Jag tycker om mig själv. Jag tycker om Brigitte Bardot.