satsumas

Jag slår och slår, tills kroppen
böjer sig och jag faller ihop
till en hög av sinnen som
hela världen lutar sig över
de blå skugglika fjällen, de svarta
skogklädda rötterna, den mjölkiga
himlen som innehåller allt detta,
öppen och sårbar med en våt pulserande
tunga, en flod, en dal, ett slut
en koja med braskamin
att återvända till, det slutna svarta
och fullkomligt tysta, talande rummet
skidorna mot väggen, väderleksrapporten
i skorstensröret, en mycket begränsad värld
där landskapet äntligen tar sats
och springer genom mig, resten av natten
vet jag varken ut eller in
och hela nästa dag
efter dag.

jag sitter i min värld och är i världen
därför öppnar jag nu dörren och kliver ut
in i dimman och stenarna snön som faller tungt
ur himlen ner på varje punkt oförsiktigt
utan att någon ser var eller känner den
otroliga massan av alla snökorn ovanför
jag går in i den fantastiska världen av snö
och lila väggar rosa golv chockställda ansikten
runt omkring på videoskärmarna blågröna
och sjuka kräkandes i avlastande spasmer
genom stängde korridorer och avspärrningar
förbi vansinnets gränser genom dörrspringan
ut i dimman och färgerna som spytts ut
natten före det stora äventyret eller de stora
förväntningarnas morgon på pojkrummet
stängt och unket men de många nycklarna
där bultar dimma och töcken och snödrivor höga som
regnskogar rostiga nycklar feta och äckliga
bultande navelsträngar rakt ut i intet
tallarna på åsen stigen stenarna äntligen
hittar jag någon slags röd tråd att följa
skymtar nästa grova tall framåt

och bakom den många mil av vit mossa och
tjäderbajs tjärved stockeldar kattevatten och
hejdlös längtan dit jag aldrig kommer igen
från samma håll och belysningen kan vara
flera hundra år gammal när jag äntligen
just nu söker jag bara mina ord och meningar härute
under stubbar och stenar men överallt
finner jag bara mig själv och lär mig älska
steg för steg mellan stammarna de enskilda barren
ljuden de små små ljuden och omörkliga dofterna
dimmans alla fuktdroppar som jag sitter i
och förvånat betraktar min hunger
under barken på varje trä bakom varje tall
där jag trodde att det skulle finnas mat
nu börjar det redan snöa och ingen kan se
hur jag har tagit mig hit - dom kommer att hitta mig
först på skallgångens sista dag, stel och översnöad
endast ett ensamt rävspår har vågat sig fram
och pissat på mig